Chrissy; jag kom ur Nya Apostoliska Reformationen

  Dessa Bereaner var ädlare till sinnes än judarna i Tessalonika; de tog emot ordet med all villighet, och rannsakade var dag skrifterna för att se om det förhöll sig så som det nu sades Apg 17:11
Chrissy's historia om hur hon lämnade en NAR församling:
27 april 2017


“Jag såg alltid upp till dessa personer som fick ”ord från Gud” och önskade att jag kunde ha denna speciella relation med honom, som de hade. Jag längtade efter det, så varför talade Gud inte med mig på samma sätt som Han gjorde med dem?”


Chrissy har gett mig tillåtelse att inkludera hennes historia i denna serie om rörelsen som kallas den nya apostoliska rörelsen eller NAR förkortat. I denna serie, vill jag ta med läsaren förbi textboken om vad NAR är, till den personliga erfarenheten från de som har varit där, och vad som hände när Gud öppnade deras ögon


Detta är Chrissy's historia med hennes egna ord:


Jag växte upp i ett kristet hem. Vi gick till en Vineyard församling, vilken var väldigt karismatisk, och blev influerad av ”Toronto välsignelsen/ väckelsen”. Jag bevittnade personer i kyrkans gudstjänster som erfor ”heligt skratt och falla i ande” de föll när de fick förbön, och olika personer ”profeterade” över mig.

Det var också en subtil hierarki som jag införlivade. Jag såg alltid upp till de människor som fick ”ord från Gud” och önskade att jag skulle haft denna speciella relation med Honom, precis som de hade. Jag ville ha det – så varför talade inte Gud med mig på samma sätt som han gjorde med dem?Gudstjänsterna verkade alltid känslodrivna – speciellt under tillbedjans tiden / lovsången. Jag kände inte att evangeliet betonades där. Det var väldigt bekvämt för mig den tiden, för jag växte upp i det. Det var allt jag kände till.

Jag började dock luta mig på känslomässiga upplevelser som ett lackmus (speciell färg) prov av var jag befann mig i min relation med Gud. Om jag inte kunde "känna /erfara" Honom eller höra Honom trodde jag att det måste ha haft något att göra med mig och min vandring med Gud.
Denna teologi började brytas ner för mig efter att jag gick igenom en träningsskola (kallad Discipleship Training School = lärjungarnas tränings skola) vid YWAM (Youth With A Mission = ungdom med en mission). Jag åkte dit absolut säker på att Gud hade kallat mig dit specifikt för att göra en missionsresa till Indien. Snacka om att jag blev förvånad när Indien inte ens var ett alternativ! Jag var så förvirrad. Hur kunde jag ha hört Gud fel? Jag var ju så säker.

Det fanns också en förtröstan på känslomässiga upplevelser och att söka Gud för att få ett "ord" från Honom. Jag höll ut igenom alla fem månaderna och väl hemma igen kände jag mig ännu mer förvillad än någonsin. Jag hade inget direktiv från Gud över hur mitt liv skulle gå, och det var verkligen viktigt för mig att höra ett slutgiltigt ord från Gud - som jag tror berodde på min uppväxt i kyrkan. Jag kände mig som om Gud hade övergett mig, och jag förstod inte varför.

Under denna tid skilde sig mina föräldrar. Jag kände mig ännu mer övergiven av Gud och ensam. Jag varken hörde eller kände Honom på de sätt som jag brukade, och jag förstod inte varför. Jag blev väldigt arg på Gud och började avsäga mig min etikett som "kristen". Jag tror att Gud använde traumat av mina föräldrars skilsmässa för att avslöja den dåliga undervisningen jag hade fått som mat så länge. Den teologin fungerar inte under livets verkliga lidande. Grunden tör min tro var i stor utsträckning känslomässig, och i mina mörkare ögonblick hade jag svårt att tro på att Gud var bra - eller ens där överhuvudtaget. Jag var ständigt beroende av erfarenheter för att diktera sanningen, vilket aldrig är en klok sak att basera sin teologi på! Jag tror att om du hade frågat mig om det här var vad jag gjorde skulle jag ha nekat det, men i efterhand ser jag det tydligare.

Jag fortsatte att gå till kyrkan, för det var där jag kände mig säker. Men jag drogs till mer karismatiska (läs: NAR) kyrkor. Ett tag deltog jag i en kyrka där pastorn bjöd in Todd Bentley att tala. Detta var före hans affär, men de uppmanade honom att prata även efter affären, som jag trodde var en stor röd flagga. I den kyrkan hörde jag också att du var involverad i att "beordra dina änglar" att göra saker för dig - för det mesta för att hjälpa dig med din ekonomi eller fysiska hälsa.

Efter den församlingen, började jag genom Guds nåd, delta i en som predikade bibeln exegetiskt. Jag hade ett ”glödlampa” ögonblick - under alla de år som jag växte upp i kyrkan hade jag aldrig hört att det lärdes ut att hela Bibeln handlar om JESUS! Jag läste alltid in mig själv i texten för att se vad Gud talade till mig personligen. Det har varit så avslöjande att sitta under god, biblisk doktrin och faktiskt väldigt fritt att inte känna att jag ständigt behöver söka efter en direkt uppenbarelse från Gud för riktning för mitt liv. Jag har också varit tacksam för att slåss mot tron (som jag snubblat på av en olycka) för att hjälpa till att urskilja dålig undervisning. Min man och jag beskriver predikogenomgångarna som "Mystery Science Theatre for Preaching = mysterium vetenskap teater för förkunnelse/predikan ."

Jag prisar Gud för att mina ögon har öppnats för NAR´s destruktiva undervisning, och att han räddade mig från mig själv! Det finns fortfarande tider när jag saknar de känslomässiga erfarenheterna som jag brukade ha, men jag skulle inte byte det för evangeliets fasta sanning - att Jesus dog för mina synder, och att jag får fullkomlig frid med Gud. Att lidande är inte något att undvika, utan att det ger karaktär och gör mig mer som Jesus. Inte heller använder Gud det för att straffa oss, men att Jesus tog vårt förtjänade straff på korset. Att detta är en fri gåva av nåd som jag inte gjort någonting för att förtjäna, och inte kan göra någonting för att förlora.

Jag känner ibland att Gud är avlägsen, men de känslorna dikterar inte sanningen. Det är goda nyheter!


http://www.piratechristian.com/berean-examiner/2017/4/leaving-the-nar-church-chrissys-story